(OBS! Non-beauty related post and a very long text about me)
Härom dagen postade Camilla ett inlägg om “Den gröna månaden” som även infaller Oktober tillsammans med det mer välkända Rosa Bandet som vi köper för att stödja forskningen för att bota cancer. Det finns många olika awarenessband, men det som mitt hjärta klappar lite extra för är just det Gröna Bandet som bl a. står för depressionsmedvetenhet.
“Depression är en av de vanligaste psykiska sjukdomar drabbar omkring 340 miljoner människor i världen. Ingen är immun mot depression och det förekommer hos människor i alla samhällsklasser, alla länder och alla kulturella inställningar. En av fyra kvinnor och en av tio män kan räkna med att utveckla depression under sin livstid. Depression är en sjukdom som påverkar att kroppen, humör och tankar. Det påverkar hur en person äter och sover, hur man känner om sig själv och hur man tänker om saker. En depression är inte samma sak som ett förbipasserande dystert humör. Det är inte ett tecken på personlig svaghet eller ett tillstånd som slås av eller önskas bort. Utan behandling kan symtomen pågå i veckor, månader eller år.”
Som några av er kanske vet blev jag diagnostiserad “deprimerad med stark ångest” förra vintern efter att ha mått dåligt till och från större delar av mitt vuxna liv. Nej, jag hade ingen ohälsosam uppväxt – tvärt om! Mina föräldrar är fortfarande tillsammans och min barndom är fylld av väldigt fina minnen. Jag vet inte varför jag blev deprimerad, men det blev jag.
Vissa har sagt att jag inte ska prata om det eftersom det är så tabubelagt och att “framtida arbetsgivare kanske inte vill anställa mig om de googlar på mitt namn och jag pratar om att jag har en sjukdom”. Men jag kan inte rå för det, jag är den jag är. Jag tänkte alldeles för mycket, kunde inte sova, grät för allt och ingenting, varken ville eller orkade någonting. Min livssituation blev ohållbar och jag var tvungen att gå till läkare. Och det var det bästa jag gjort.
Jag har alltid varit orolig och under skoltiden var min ångest inför redovisningar, diskussioner och prov så illa att jag kunde gråta och oroa mig i flera dagar, kräktes, kunde inte andas och benen domnade ofta bort för att jag spände mig hela tiden. Sov aldrig ordentligt vilket ledde till att jag var trött hela tiden och under två perioder i mitt liv slutade jag i princip att äta.
Jag var aldrig ledsen utåt, utan mer “tuff och kaxig”. Men om något märktes vågade jag inte säga någonting och de flesta lärare, kuratorer och andra vuxna trodde att jag var som alla andra – en lite blyg och nervös tonåring som håller på att växa upp. I själva verket var det mycket värre, hur mycket går inte att beskriva.
Toppat på detta har jag även PMDD (Pre-Menstrual Dysphoric Disorder) som är en är en lindrigare form av depression som beror på en sjukdom i de hormonella körtlarna och uppträder vid vissa tidpunkter under menstruationscykeln. PMDD är alltså inte PMS som innebär humörsvängningar av lättare slag och drabbar de flesta kvinnor. Du kan läsa mer om det här.
Detta gjorde att jag var en ganska jobbig person att leva med. Nu har jag ätit SSRI (lyckopiller, antidepressiva eller vad ni vill kalla det) i 10 månader och kunde inte må bättre! Säger inte att det är en lösning för alla, men mig har det hjälpt bättre än någonting annat. Jag är glad, vill göra saker och har i princip fått tillbaka mitt liv. Jag ser nu fram emot saker och hamnar jag i situationer där jag inte är riktigt bekväm så är det bara att ta tag i det – jag vill liksom. Jag vågade ta tag i- och satsa på min blogg vilket resulterat i att jag får hålla på med skönhet och foto – det jag älskar mest! Visst, jag är fortfarande lite ledsen och irriterad under en period varje månad, men nu känns det mer normalt och inte alls som förut.
Jag har länge tänkt på om jag ska skriva något här eller inte och avstått många gånger, men Camilla inspirerade mig att skriva detta inlägg, så tack till dig! Depression är ingen lek och PMDD är inget “hittepå” bara för att en del tror att man vill ha uppmärksamhet. Tycker att det är viktigt att upplysa om detta då det är många som funderar, inte vågar eller vet vad man ska ta sig till. Misstänker du att du har en sjukdom, vare sig den är fysisk eller psykisk. Var inte rädd för att söka hjälp! Det kanske inte alltid syns utåt.
Det finns så mycket mer jag skulle kunna skriva om det här, men detta får räcka tills vidare.
Hoppas att detta inlägg kan hjälpa någon i alla fall ♥
7 kommentarer
Tack och heja dig! <3 Kram!
Starkt av dig att skriva om det här men viktigt. Det är ledsamt att många lever med depression utan att ha fått hjälp och jag är glad över att du mår mycket bättre nu. Jag själv har inte lidit av någon allvarlig depression men kan i perioder känna mig otroligt låg. Jag känner inte igen mig själv, funderar över mitt liv och kan känna mig ledsen. Detta är så klart inte i närheten av hur många mår men man kan ändå förstå en aning.
Just nu är vi ett gäng nagelbloggare som kör rosa vecka men det hade känts bra att även köra en grön vecka. Det här behöver uppmärksammas.
You are facing the depression with courage and strength and you should be proud of yourself. Your testimony can be a great example for everyone who is suffering.
xoxo
Jag har följt dig i flera år nu och du verkar vara en så grymt härlig och STARK tjej! Det var väldigt modigt att skriva och publicera detta och jag tror att många kommer känna igen sig och kanske få en tankeställande. Då depression är så otroligt vanligt idag så är det verkligen synd att det är så tabubelagt för man ÄR inte ensam om det.
Starkt, vackert inlägg. Jag är så glad att det finns människor som du som vågar tala om det.
Vet du vart man kan lägga vantarna på ett sådant där grönt band?
Tack på förhand, tack för att du skriver och delar med dig, tack för att du finns och för att du är du!
XOXO
Tycker det är så bra med folk som vågar skriva/prata när dom inte mår bra/är sjuka! Speciellt när det finns folk som vägrar tro/inse hur jobbigt det är att vara sjuk, vare sig det är om man mår dåligt psykiskt eller fysiskt. Utöver sjukdomen så har man ju även livets alla bekymmer, som typ med kärlek osv, sånt som friska människor också kämpar med.
Jag har själv en sjukdom (Cystisk fibros, lungsjukdom och med sämre matsmältning bl.a.) och är inte alls rädd att prata om den, tvärtom så pratar jag gärna om den. Då förstår folk mig bättre, de kan aldrig förstå mig till 100 %, men lite bättre iaf. Sen får folk upp ögonen för hur många det är som faktiskt är sjuka och får kämpa varenda dag! Och att det blir mindre tabubelagt att vara sjuk också..
Skönt att du mår bättre idag och har hittat en lösning som funkar för dig! 🙂
Du är så stark och bra! Till dem som sagt åt dig att du inte bör tala/skriva om det säger jag: fuck it! Att det är tabubelagt är ju för att människan har GJORT det tabubelagt. Genom att fler och fler bryter detta, desto fler kommer att våga tala ut om att de varit med om (eller är med om) samma sak. Jag brukar alltid tänka så här: man tar medicin för att man är sjuk (för depression är ju faktiskt en sjukdom), lika väl som om man tar medicin för att man har vilken annan sjukdom som helst. Om man ska diskrimineras för att man är/varit deprimerad, då ska man ju enligt deras konstiga (o)logiska tänkande även diskrimineras om man har vilken annan sjukdom som helst. Man rår lika lite för att man blir deprimerad som att man drabbas av någon annan sjukdom.
KRAM på dig, du är så bra!
Kommentarer är avstängda.