Du kommer fattas mig, för alltid

av Malin
286 visningar

Några av er har kanske följt med på resan och några av er vet kanske inte om det alls. Hösten 2018 blev min mamma sjuk i cancer och för 2 veckor sedan tog hon sitt sista andetag.

Det är så overkligt, orättvist och det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Hon blev 56 år och alldeles för ung för att lämna oss och så mycket kvar att leva för. Men den sista tiden såg jag hur ont hon hade och läkarna kunde inget mer göra. Så hur hemskt det låter så känns det ändå bra att hon nu slipper den där jävla plågan till sjukdom, även om jag önskar att hon aldrig blev sjuk. Och jag känner mig trasig. Som att jag har ett stort hål i mitt bröst som bara blir större och större.


19 oktober 2018. Mamma hade skickat sms till min sambo kvällen innan och frågat om vi var hemma och vakna, men jag låg och sov och han ville inte väcka mig. Jag hade inte mått så bra eftersom jag blev uppsagd från mitt jobb två månader tidigare, så jag sov hela tiden. Några veckor innan hade mamma varit inlagd på sjukhus för att hon helt plötsligt blivit jätteyr på jobbet och fick lägga sig ner på golvet för att allting snurrade. Men hon sa att jag inte skulle oroa mig. Hon trodde det var kristallsjukan.

Då ringde hon och och berättade att de hade hittat cancer i magen. Det är inte många gånger jag hört mamma gråta, men när hon berättade det så brast rösten. Jag fick panik. Min mormor dog i cancer, min moster har haft bröstcancer – så både mamma och min morbror tog det här testet för att se om de hade den där genen. Men mamma hade inte det.

Hon fick en operationstid snabbt och tog bort en bit av tarmen och fick börja med cellgifter. Sedan fick vi reda på att metastaser hade spridit sig till levern. Hela levern. Annars kan man operera bort 60% av levern om det finns en del som är frisk då den kan reparera sig själv. Men metastaserna fanns som sagt i hela levern. Så det var cellgifter för att försöka få sjukdomen i schakt. Det gick inte att operera. I det läget tog de heller inte emot donation av lever, för risken var för stor att den nya biten också skulle bli sjuk.

Hoppet om att det ska gå bra har så klart funnits hela tiden, det fanns ju liksom inget annat. Även om jag någonstans ändå förstått att det kanske inte går att rädda henne. Hon har både fått proppar i lungorna, bältros och kämpat med smärta och illamående. Och eftersom hon har varit sjuk har jag försökt att spendera så mycket tid med mamma och familjen som jag kunnat och haft råd med.

I våras fick vi reda på att det inte fanns mer att göra. De hade testat alla cellgifter och kombinationer de kunde. Det var bara att vänta och hoppas på att det inte skulle gå åt helvete. I samma veva bestämde sig mamma och pappa för att gifta sig. Det var verkligen jättefint och mysigt. Trots det visste jag varför de gjorde det, vilket så klart kändes jättesorgligt. Det är konstigt hur något kan vara fint och sorgligt på samma gång.

14 juni 2020. På kvällen hade vi kraschat grannens grillmiddag ute på gården. Det var en helt underbar kväll, varmt och trevligt sällskap. Vi gick och la oss sent, men hela kroppen och hjärnan var i uppror. Så jag var på väg ut på en promenad mitt i natten men jag vände efter bara några meter och satte mig på vår uteplats istället. 03:17 ringde jag till mamma och väckte henne. Kände mig först jättetaskig. Men idag är jag glad att jag gjorde det. För vi pratade i nästan en timme och jag fick vara ledsen och berätta hur rädd jag var och hur jag skulle kunna gå på hennes bröllop och hennes begravning inom loppet av några månader. Helt ärligt minns jag knappt vad vi sa. Jag grät mest och mamma tröstade mig. Fast det egentligen borde varit tvärt om. Men under de nästan 2 åren har jag inte kunnat ringa till mamma och gråta, för jag har inte vetat vad jag skulle säga. Så jag är glad att vi fick den stunden.

1 juli. Min tredje dag tillbaka på jobbet. Jag hade tackat ja till extrapass för att jag verkligen ville maxa timmarna då det bara är ett sommarjobb. Men jag var på jobbet lite tidigare så jag svarade. Mamma ringer och jag hör hur trött hon låter. Hon sluddrade nästan. Det kändes inte bra. Jag föll ner i ett hål när mamma sa att hon hade haft möte med läkaren som sagt att alla barn som inte var hemma kanske skulle komma hem. Jag frågade om det var akut, men vi bestämde att vi skulle komma ner på måndag 6 juli.

2 juli. Pappa ringer, och han ringer aldrig, precis när vi gått upp och säger att det inte är bra med mamma och att vi bör åka direkt. Eller i alla fall senast i morgon fredag. Jag bestämde att vi åkte direkt och kom ner på kvällen. Vi åkte direkt hem till mamma och pappa och mamma är precis på väg upp ur soffan för att lägga sig i sitt vårdrum som precis blivit klart. Vi kramas och håller handen en liten stund, sen hjälper vi henne att lägga sig i sin säng.

Sen somnade hon och vaknade bara till korta stunder under torsdagen och fredagen för att gå på toa och dricka. Sen vaknade hon inte mer. Hon sov. Hemtjänsten kom några gånger om dagen för att kolla till henne och ge henne medicin. Vi turades åt att vaka över henne. Jag höll henne i handen, klappade och pussade henne i pannan.

Och på kvällen den 5 juli tog hon sitt sista andetag.

Min fina mamma. Hon kommer att fattas mig för alltid. Om vi köper ett hus. Om vi får barn. Om vi gifter oss. Det gör så ont när jag vet att jag aldrig kommer få höra hennes skratt igen. Jag kommer aldrig möta henne i hallen när hon kommer ut från duschen med sitt rufsiga hår. Hon kommer aldrig svara i telefonen igen och säga ”Hej min gullis-Malin”.

Hon var min bästa vän och jag kunde prata med henne om allt. Jag saknar henne hela tiden. Ibland glömmer jag bort att hon inte finns mer och tänker att jag ska ringa och fråga henne något eller bara skicka ett sms att jag saknar henne.

Hon var världens finaste mamma, fru, syster, faster, moster, vän och kollega. Alltid snäll, glad och omtänksam. Aldrig missunnsam och såg alltid det goda i allt och alla. Hon älskade barn och tog hand om alla sina syskonbarn och syskonbarnsbarn som att det vore henne egna. Hon glömde aldrig en födelsedag, namnsdag eller årsdag. Hon ville alltid hitta på roliga saker.

Under min barndom var vi ute och badade hela somrarna, bakade och pysslade. När jag blev äldre hälsade vi på varandra, åt god mat och reste. Det senaste intresset vi delade var när hon blev sjuk, då började vi båda måla. Jag önskar att jag höll i målandet som hon gjort. Och jag är så ledsen att jag blev så sjuk förra våren när vi skulle gått på målarkurs tillsammans.

Till förmån för Cancerfonden har jag startat insamlingar för att ge forskningen det den behöver för att kanske en dag komma med metoder för att kunna bromsa sjukdomsförloppet eller bota sjukdomen som tar våra älskade i från oss för tidigt.

Jag vore så klart evigt tacksam om ni som kan vill skänka pengar. Alla bidrag, stora som små, betyder precis lika mycket för oss. Har ni inte möjlighet till det får ni gärna dela insamlingarna och det här inlägget så att den når ut till fler som kanske har möjlighet att donera, det betyder också så mycket. Pengarna går direkt till Cancerfonden.

#fuckcancer

11 kommentarer
16

11 kommentarer

Beautiful Psycho 19 juli, 2020 - 18:59

All kärlek ❤

Svara
Anna 19 juli, 2020 - 22:40

❤️

Svara
Malin H 20 juli, 2020 - 10:52

Så sorgligt! Din fina berättelse känns väldigt hedrande och kärleksfull!

Svara
Marie 20 juli, 2020 - 18:28

Åh mitt hjärta går sönder. Så fint att du orkar dela med dig ❤️

Svara
Jenny. 22 juli, 2020 - 16:48

Jag beklagar verkligen .

Svara
Lotta 22 juli, 2020 - 17:02

Beklagar
Har mist båda mina föräldrar i cancer och förstår hur du känner.
Kram på dig ❤️

Svara
Tova 27 juli, 2020 - 21:48

Jag beklagar sorgen och skickar mina varmaste tankar till dig och din familj. Sådan hedrande insamling för din mamma.

Svara
Ingrid 30 juli, 2020 - 22:02

Cancer är sån skit verkligen.

Min svärfar gick bort 63år gammal, efter en tjocktarmscancer som varit i remission i flera år hittade de vid en rutinkoll markörer för cancer och sen gick allt för fort, från en liten liten prick vid första scannen till metastaser i lever och lunga.

All kärlek till dig för det är inte lätt att förlora en förälder för tidigt. Ser det på min man och hans syskon. Och det är som du säger, inte bara en saknad efter personen, det är också en sorg över de minnen man skulle ha fått uppleva tillsammans.

Svara
Emelie 12 augusti, 2020 - 14:34

Så tråkigt att läsa Malin! Ledsen för dig och dina. Kram Emelie

Svara
Sandra 19 september, 2020 - 11:53

Älskade Malin, Molkan. Så länge som vi följts åt. Så många berg&dalbanor livet tar oss på trots så många mil ifrån. Jag har inga ord att ens kunna ge dig tröst.
Jag är verkligen rörd av det här inlägget, din mamma har ju funnits i mitt flöde i så många år & er relation var så lik mig & min mammas. All kärlek till dig.
Du vet att jag bryr mig, att jag tänker på dig Kramar

Svara
Malin 23 september, 2020 - 08:44

Tack bästa Sandra <3

Svara

Skriv en kommentar

5 × 4 =

*Genom att kommentera detta inlägg accepterar du att dina uppgifter sparas och hanteras av molkan.se.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse. Vi hoppas att det är okej, annars kan du skippa det. Acceptera Läs mer

Cookie policy