Ett klick var allt som behövdes för att föreviga några vackra barndomsminnen som nästan förträngts, detta genom gatumusikanterna i Stockholms innerstad.
I en liten stad, där jag kommer ifrån är de väldigt ovanliga, det är bara under någon kletig högsommardag man kan höra ljuv panflöjtsmusik flyta omkring på gatorna. Men i Stockholm behöver man inte mer än att kliva in på Drottninggatan förrän man hör en eller flera välbekanta melodier. På plattan hörs det glada trumpettoner vilket genast tar mig tillbaka till en kväll framför mormors gamla skivspelare, orden ”Jeepers Creepers, where’d ya get those peepers?” klingar i mitt huvud och jag kan nästan känna doften av den stora tjocka egyptiska mattan i vardagsrummet där jag satt.
Vid Åhléns city sitter det en ung man med sitt dragspel, han ler mot mig och spelar en okänd dyster melodi som påminner mig om havet och en berättelse om min morfar som dog till sjöss. Mannens isblå ögon avslöjar att han hellre hade gråtit än att ge ifrån sig det där leendet.
Vidare in i Gamla stan hörs mystisk musik och en melodi som påminner mig om varma sommarkvällar på 90-talet. Bygga kojor i skogen och sova under bar himmel tills du vaknar av dagg som droppar ner på din kind. När jag får se mannen med glasharpa som spelar Lambada blir jag lycklig och känner värmen från min barndom, den som alla barn borde få uppleva.
Nästa gång du ser en gatumusikant, stanna då upp och lyssna… för du vet aldrig vad du kan ha glömt!