Att leva med konstant smärta

av Malin
8 kommentarer 32 visningar

Det är snart en månad sen jag skrev här. Ni förstår inte vilken besvikelse det är. Att jag inte orkar. Jag sätter ju väldigt höga krav på mig själv och att inte nu ha orkat eller kunnat skriva och fota i den takt som jag gjort hur länge som helst är så frustrerande.

Men nu tror jag att jag kan få bra hjälp som kan få mig på fötter igen. För jag vill inte må så här något mer nu!


Jag blir nu utredd för uppskruvat smärtsystem alt. fibromyalgi. Fibro är en sån lurig sjukdom som inte syns utanpå, man kan heller inte bara ta ett blodprov för att få en diagnos – utan det är många symptom som kan verka konstiga och inte alltid kopplas ihop. Dessutom kan det också leda till både depression, utmattning och ångest.

Tro mig när jag säger att jag har haft allt i åtanke, allt från hypokondri till hjärntumör. Tillsammans med tröttheten har jag haft så förbannat ont i kroppen, både skarp värk i leder och muskler, men också sån diffus vandrande värk. Tillsammans med min antidepressiva medicin har jag känt mig som en zombie då de givit mig en sån hjärndimma att jag tappat ord och varit extremt trögtänkt. Jag har tack och lov nu fått byta medicin och hittills känns det mycket bättre i skallen!

För den som aldrig har haft långvarig smärta så kan jag berätta att man till slut blir desperat. För det som nästan tärt på mig mest, förutom själva smärtan, är att inte veta vad som är fel. Samtidigt som jag ibland tänkt att jag bara hittat på allt i huvudet så är ju alla symptom verkliga för mig. Dessutom träffade jag ju en första läkare här som sa att jag inte såg sjuk ut. Det fick mig inte att må bättre heller.

Som jag nämnde i förra inlägget så har jag satts in i ett multimodalt rehabiliteringsteam där det ingår en läkare, en psykolog, en fysioterapeut och en rehabkoordinator som alla har träffat mig och tillsammans och kollat på helheten. Vi har även gått igenom en del gamla journaler redan innan vi flyttade till Stockholm – för att få en större bild av hur länge det här egentligen har pågått.

Den fysioterapeut som jag fått träffa är den som faktiskt för första gången tagit mig på allvar. Hen har fixat med allt känns det som och bara det gör mig gråtfärdig. För att inte bli trodd är bland det värsta jag vet. Det har jag fått stå ut med hela mitt liv, från lärare, arbetsgivare, även släkt och vänner – så jag är så otroligt tacksam över att ha få träffat någon som verkligen lyssnar och inte bara vill stoppa i mig piller och skicka hem mig för att hoppas på det bästa.

Jag har börjat få IMS som är en nålbehandling liknande akupunktur, men istället för att låta nålarna sitta kvar i musklerna så sticker man i dem för att stimulera dem och förhoppningsvis få lite hjälp med alla spända muskler. Så småningom ska jag även börja med tillämpad avslappning, rehabträning och mycket annat. Tills dess försöker jag bara att komma upp ur sängen varje dag och göra så mycket som jag orkar.

Ville mest bara uppdatera er om hur det går, det känns viktigt för mig. Kanske är det någon som gått igenom samma sak och har tips och råd till mig, eller om någon där ute också känner igen sig i det här och kan ha hjälp av det.

Hoppas att ni hejar på mig att jag ska få må bättre nu ♥︎

Jag saknar er!

8 kommentarer

Emilie 1 maj, 2019 - 21:54

Älskling! Jag hejjar alltid på dig, det vet du. Jag är så glad för din skull och att någon lyssnar. Jag vet hur länge du har kämpat, det är dags att någon hjälper till och kämpar för dig även inom vården ❤️

Svara
Malin 8 maj, 2019 - 18:05

Tack bästa ❤️❤️❤️

Svara
Charlotte 4 maj, 2019 - 06:56

Tack för att du delar med dig!
Så skönt att du blir tagen på allvar. Tillämpad avslappning är fantastiskt bra. Jag håller tummarna att du blir bättre.

Svara
Malin 8 maj, 2019 - 18:06

Tack snälla! Ja, jag hoppas att det blir bättre snart ❤️

Svara
mia 4 maj, 2019 - 17:30

Vet hur jobbigt det är. Också fått höra du ser inte dålig ut. Inte klokt. Kämpa på. Vad händer i sverige när det är så svårt att träffa människor med empati och som vill hjälpa. Saknar ditt bloggande men din hälsa är det viktigaste. Kram.

Svara
Malin 8 maj, 2019 - 18:11

Tack snälla för din kommentar ❤️ Fy farao vad hemskt det är att inte bli trodd…

Jag hoppas verkligen att jag orkar komma tillbaka snart!
Kram

Svara
My 7 maj, 2019 - 17:35

Har själv levt med en nackskada sedan 2008 och de tog ett bra tag innan jag fick journaler på min skada. och fick till och med åka till norge för fick ingen hjälp här i sverige.. Och jag vet precis vad du menar med att inte läkare tror på en (blev kallad psykiskt sjuk av en läkare då han sa att nackskador inte finns) men du måste verkligen stå på dig, lika med att vänner och släkt inte tror på en, eller mycket handlar nog om att dom kan inte förstå.. Ingen kommer någonsin förstå din smärta. Jag äter själv tramadol och så har en smärtklinik sagt åt mig att andas in smärtan. Första gången jag hörde de hade jag lust att slå till människan, för man vill ju bara bli av med smärtan. Men andövningar är en av sakerna som hjälpt mig lite grann, tunga djupa andetag, andas in smärtan så blir du lugn. För mig kommer jag få leva med min smärta livet ut och många dagar så orkar man inte mer men stå på dig och försök hitta nån i din omkrets som du kan prata med det om. Väldigt viktigt att prata om de då man blir deprimerd av att leva med smärta konstant. Hoppas du får all hjälp du kan få <3

Svara
Malin 8 maj, 2019 - 18:13

Hej My, tack snälla för din kommentar ❤️
Jag förstår inte varför man inte blir trodd, det känns ibland som att de behandlar en som en kriminell fastän att man behöver stöd istället för mer motstånd.

Kram

Svara

Skriv en kommentar

12 − 1 =

*Genom att kommentera detta inlägg accepterar du att dina uppgifter sparas och hanteras av molkan.se.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse. Vi hoppas att det är okej, annars kan du skippa det. Acceptera Läs mer

Cookie policy