Arkiv för ‘Tankar & Funderingar’

Jag tänker ofta på min livs dröm. Att bli fotograf och att resa hela världen runt och göra det jag tycker är kul. Men när jag ser på andra (givetvis inte alla) så ser jag att många nöjer sig med vad de kan få. Förstår ni vad jag menar?

Alltså, ett exempel är att Kajsa har alltid drömt om att bli hårfrisörska hela sitt liv, men är rädd för att ta lån och nöjer sig med en Gymnasieutbildning och sedan börjar jobba som receptionist på ett halvtaskigt hotell. Tror ni verkligen att Kajsa är lycklig hela sitt liv? Hon har ju en inkomst, men det är inte alls det som hon egentligen ville göra med sitt liv. Det är en trygghet att ha ett jobb, men är det inte viktigare att vara lycklig?

Jag tycker att det är viktigt med drömmar och att försöka nå dem. Jag skulle aldrig klara av att ha ett jobb där jag får göra sånt som jag tycker är tråkigt utan att ens ha försökt att nå mitt mål. Man måste våga chansa, annars vinner man ju ingenting? Jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om jag inte gjort allt vad jag kunnat för att min dröm ska bli sann. Och hur kul är det att ångra sig i resten av sitt liv för att man inte orkade eller våga ta steget.

Många vågar inte eller ”orkar” inte ta steget. Mycket bortförklaringar hör man. ”Nej jag vill inte ta lån!”, ”Nej det går inte, jag har annat jag måste tänka på nu”, ”Nej tänk om jag ångrar mig på vägen?”. Och? Hellre ångra sig på vägen eller efteråt än att inte ta chansen! Jag försöker att förstå hur de som tänker så, som bara ”nöjer” sig med ett halvtaskigt jobb. Hur tänker de? Och vad händer med drömmen de haft? Försvinner den eller ligger den kvar där och gnolar hela livet?

Jag tycker verkligen att man ska satsa på det man vill utan att först se hinder. Se möjligheterna först och så kommer hindren att lösa sig på vägen, jag lovar! Våga tro på dig själv och satsa. För bara du vill, så går det!

Jag kommer att satsa på att bli fotograf till 110%. Jag kommer säkert att leva fattigt och ha många motgångar, men jag kommer inte att sluta kämpa för det. Jag kommer att ha lån på runt 300 000 kr (om inte mer) att betala tillbaka och jag kommer säkert få ta extrajobb, men det kommer inte att hindra mig från min dröm. Visar det sig sedan att jag är kass i slutändan så är det en grej.. men då har jag ju i alla fall försökt.

Följer du din dröm?

Om inte, varför?

Jag både avskyr och avundas dem som kan vända kappan efter vinden lika lätt som det är att vända ett blad i en bok. De som kan hata en person ena dagen och älska samme person andra dagen. Jag önskar att jag kunde formas efter personerna som en gång var i min närhet, men när det inte går, när någonting inuti mig säger att det inte är rätt så måste jag lyssna på mig själv.

Jag har försökt att formas efter andra, men det slutar bara med att jag själv mår dåligt. Jag klarar inte av att snacka skit om en person (punkt) och sedan hälsa på personen i fråga och låtsas som ingenting har hänt. Det känns fel inom mig.

Det finns personer som har ställt dessa ”krav” på mig och därför har jag dragit mig undan. Jag har förlorat många sk. ”vänner” på så sätt, men det kan inte hjälpas. Jag står hellre ensam än att vara falsk och ha ”vänner” omkring mig som kanske gör exakt samma sak mot mig. För mig är det inget negativt att vara ensam.

Jag kan inte rå för att jag är som jag är. Jag står fast vid det jag tycker, tänker och den person som jag är och det borde alla göra för ett bättre samhälle tycker jag, generellt. Jag har försökt att vara så många som möjligt till lags, men i slutändan blir det inte bra ändå. Jag har försökt att hjälpa lika mycket att ha försökt att själpa. Försökt att vara någon jag inte är.

Jag säger inte att jag är bättre än någon annan och det är inte min mening om jag framställer mig själv så ibland. Vad det än gäller är ärlighet, kunskap och självmedvetenhet det jag värdesätter mest och det kan jag inte rå för.

De sista (6) åren har jag kommit på att man måste vara sig själv. Och får jag inte vara mig själv så kunde jag lika gärna sluta andas. Duger inte jag för dig, så som jag är, så finns det ingenting för dig att hämta här.

Jag är som en söndertorkad lerklump. Jag kan inte formas efter dina händer.
Jag måste stå ute i regnet och försöka formas efter mina egna.

Denna vecka har jag faktiskt varit lite vaksam på hur mycket socker jag stoppar i mig och nästa vecka ska jag försöka att hålla mig borta från socker så mycket som jag bara kan. Fick idén av en gammal vän vid namn Jennie som har en hälsoblogg (hon är oerhört söt, trevlig och duktig, blir verkligen inspirerad av henne!). Tanken är väl att kunna skippa sockret helt i ett par veckor för rening av kroppen. Men jag börjar lugnt. Börjar med att trappa ner.

Tanken är väl att jag ska börja röra på mig också. Har haft ypperliga tillfällen nu i sommar, men motivationen tryter. Skulle behöva någon som pushar mig varje dag att sätta på mig iPoden och knuffa ut mig utanför dörren. Funderar på att göra upp ett schema nu när jag börjar skolan. Skola, läxor, promenad, sova… ungefär.

Jag måste börja nånstans.

Hittade inte så mycket bilder från nya HP-filmen. Det tar väl ett tag antar jag :/ Men självklart fastnade jag ju på sidan och kom på att jag ville se lite Hubble-bilder (Hubble-teleskopet som vi har i rymden).

Jag tycker att alla dessa bilder är helt fantastiska! Kan sitta och titta på dem i flera timmar. Man kan även ladda ner dem (och låna) och titta på dem högupplöst. De har även bakgrundsbilder som man kan ladda ner. Helt fascinerande.

Damm-band runt kärnan av ”Black Eye Galaxy” M64.

Krabb-Nebulosa.

Stjärnkluster NGC 290.

Stjärnformation Region LH 95.

Mystic Mountain.

Stjärnkluster visar himmelska fyrverkerier.

Ett galaktiskt spektakel.

När jag tittar på bilderna blir jag faktiskt lite rädd också. Hur mycket finns det där ute och hur mycket är det vi kan se? Finns det bilder som NASA inte lägger ut? Hur stort är universum? Hur små är vi? Och är vi verkligen ensamma? Alla dessa frågor som ploppar upp i skallen.

Det mest skrämmande är att det tar ganska långt tid för ljuset att komma till Hubble så är det ju inte det universum vi har idag som syns på bilderna, utan hur det såg ut för flera tusen ljusår sedan. Hur ser det ut idag?

Man kan gå in på Hubble site och titta på alla vackra (men skrämmande) bilder.

Alla bilder är lånade från Hubblesite.

Bara för att det inte är soligt ute? Enligt hur jag är uppvuxen och lärd i skolan är höstmånaderna Septmeber-November. Och det kan till och med kallas för Brittsommar/indiansommar om det är fint väder i höst, så niu behöver inte oroa er för hösten nu…

Detta kallas sensommar. Och bara för att det regnar så är det inte höst. Men visst, klimatet ändrar sig hela tiden. Men jag skulle inte säga att detta var höst bara för att det inte är 30 grader och sol.

EDIT: Bara för att det ser ut som höst betyder det inte att det är höst.

Just wondering…

Ibland förstår jag inte alls.

(Kommer att vara borta resten av kvällen)

Självklart när jag gör nånting så ska ju någonting gå fel. Klart man får lite panik när man har press på sig och när folk säger att det man gör är fult och rörigt.. men, jag deppar inte ihop för det. Det ska ju kännas att man lever?

Jag löste problemet (tror jag) helt själv och nu känner jag mig ännu bättre och säkrare än vad jag gjorde innan.

Misstag stärker mig.

”Ja, det vore väl första gången” tänker du?

Nej, men jag förstår helt ärligt inte en sak. Det är helt ofattbart för mig. Det är klart att man tar åt sig, nånstans.. även om jag säger att jag inte gör det. Jag tycker att man ska stå för sin sak… och kan man inte stå för det man menar så kan man lika gärna hålla käften och häfta fast fingrarna i nacken.

Ni vet kanske vad jag pratar om? ”Elaka anonyma kommentarer”.

Vafan, tycker man nånting… vare sig det är elakt eller snällt så tycker jag att man ska våga stå för det så personen i fråga har en chans att försvara sig. Eller, vill folk bara vara elaka för att känna sig bättre själva? Jag förstår helt enkelt inte. Jag kan säga mycket ärliga saker, de kan vara elaka eller verka elaka ibland, men det är inte min mening. Men jag står i alla fall för vad jag säger och vad jag tycker.

Varför vill man vara elak mot någon anonymt? Var finns rushen i det? Varför vågar man inte stå för det man tycker? Känner man att man har någon sorts makt över någon när man kommenterar anonymt? Eller, vad är grejen liksom? Du som vet… kan du inte ge mig ett svar?

Sluta vara en fegis och stå för det du tycker och tänker istället för att ljuga om vad du har sagt eller sitta ”anonym” bakom ditt tangentbord. Säg vad fan det är som är fel istället så kanske man kan ändra på det. Konstruktiv kritik kallas det. Istället för att bara hacka ner på någon utan att våga säga vem man är, det är fegt, fegare kan man nog inte bli. Jo… om man skyller ifrån sig.

Var ärlig, det tar dig långt. Det är också det modigaste man kan göra.
Att säga sanningen och ta konsekvenserna av det genom att säga vem du är.

Här är en svenskuppgift som jag skrev i samband att vi skulle skriva och resonera lite omkring en filosofisk fråga. Detta var typ en av de roligaste uppgifterna vi fått i Svenskan eftersom det är så här jag tänker om någonting i princip varje dag, min hjärna går alltid på högvarv. Igår funderade jag t ex. på varför superhjältar måste dölja sin identitet…

Min mamma talade ofta om för mig när jag var liten att man alltid skulle säga sanningen, men om det var min eller hennes sanning, det vet jag inte. Jag vet heller inte om hon skulle tycka att min sanning var den rätta. Finns det bara en sanning eller finns det flera? Finns det en sanning eller kan alla ha en egen sanning? Är lögn då motsatsen till sanning? Vems sanning är rätt och finns det fel sanningar?

Vår värld är uppbyggd på ett rätts- och felsystem. Vi vet innerst inne vad som är rätt och fel – tydligen, i alla fall vad jag har hört under min livstid. Men jag tänker på dem som gör brott eller de som har en defekt i hjärnan, vet de att det är rätt och fel, och om de inte vet, är då deras sanning ändå acceptabel?

Men vems sanning lever vi efter egentligen? Om jag håller upp ett grönt papper och frågar vilken färg pappret har, vems sanning talar då du om du säger att det är grönt. Vem har bestämt att det är grönt? Vissa säger att ingenting egentligen finns och att pappret inte alls är grönt, det är bara ljusets strålar som tränger igenom det sk. Pappret att vi ska uppfatta det som grönt. Och om då en ”färgblind” person säger att pappret är blått, är han bara färgblind eller lever han bara efter någon annans sanning?

Om då en lögn skulle vara motsatsen till en sanning, vem kan avgöra att vems påstående som är sanning? Lögnen, som du tycker, kanske är någon annans sanning i det hela. Ett perfekt exempel på detta är skvallrande tjejer. En tjej har sett en annan tjej sitta i knät på någon annans kille och uppfattat det som väldigt intimt, medan en annan tjej har sett samma sak men uppfattat det som att tjejen kanske bara inte hade någon annanstans att sitta. Vems sanning är den rätta?

(bildkälla)

Det är svårt att inte ställa en massor av frågor som man aldrig kan få ut svaret på i en sån här stor fråga, men det kan även få en människa att tänka om i nya banor. Du kanske aldrig har tänkt på att det kan finnas någon annans sanning än din egen. Där kommer man kanske även in på en stor filosofisk fråga som ”har vi någon fri vilja?”, eftersom om vi lever efter någon annans sanning kanske den fria viljan är inprintad på oss.

Men om man utgår från att det finns olika sanningar kan jag få ta och presentera ett exempel från SVD som tar upp olika sanningar om vatten: Vilken sanning känner du mest trolig?

1: (kemiskt): ”Vatten är en klar vätska med den kemiska formeln H2O”
2: (poetiskt): ”Det porlar och spelar och brusar, det dränker, bär båtar och rusar…”
3: (kristet-religiöst): ”Flodens vatten, det är tecknet på en kärlek utan mått…”(Svenska psalmboken 386); och: ”Han för mig till vatten, där jag finner ro…” (Psalt 23)

Detta är tre olika slags sanningar som på ett eller annat sätt speglar vad vatten är, det är bara det att man säger eller skriver det olika. Eller?

Det har även pratats om Jesus och Guds sanningar i all evighet och det som står i bibeln om dem. Hur vet vi att de talade sanning? Om de nu har funnits/finns, vem eller vilka skrev om honom och hur vet vi att det som står är sanning? De som skrev om Jesus och Gud hade kanske en sanning om dem, medan ett alldagligt folk kanske hade en annan sanning. Jag är inte troende för fem öre, men det är fortfarande spännande att tänka i de banorna.

Jag har i alla fall alltid undrat, vem är det som bestämmer vad som är sant och vad som är lögn. En medveten lögn kanske är din form av drömsanning och jag tror att det är därav mytomaner är födda. De kanske inte är en sjukdom som många säger. Det är samma sak som uttrycket ”du ljuger för att få kompisar” som man hörde när man var liten. Hur fel är det att impa på någon om man själv tycker att det är en form av sanning?

Jag vet att detta blev lite rörigt och det är många trådar som kan plockas upp om och om igen. Men min slutsats är i alla fall att: Finns det olika sanningar, håll vid din egen! Finns det bara en sanning, ifrågasätt den! Jag försöker i alla fall att hålla mig till min sanning (om den nu finns).

Vilken sanning är din sanning?

(Detta är ett tidsinställt inlägg)

Det har varit ganska tyst bland kommentarerna de senaste dagarna. När jag väl har vant mig att få två-siffrigt antal kommentarer varje dag :P Haha. Har jag blivit tråkig?

Just nu sitter jag här.. obviously. Lyssnar på lite chill-musik :) Har precis tagit mig en dusch. Tänkte att jag skulle torka håret och sånt där, ta bort gammalt nagellack och kleta på nytt. Men jag måste först  veta vad jag ska ha på mig imorgon. Har ju tvättat massa idag så mina favokläder är rena :) Och sedan ska jag lägga över lite ny musik till iPoden.

När jag var ute på balkongen förut såg jag två snorungar som står och kastar en boll på en bil. Hur förbannad blir man inte? Även att det inte är min bil. De stod även och pratade om att de skulle sno bilen. Haha, typ ungar på 8-9 bast. Bra framtid de lär ha om de tänker så redan nu. Jag skulle ha gått ner och sagt till dem, men jag orkade verkligen inte. Sist jag sa till snorungar att de skulle skjöta sig blev jag spottad på, så nej..

Och det är någon i huslängan här som antingen sitter på balkongen eller har balkongdörren öppen och skriker. En fullvuxen man. Igår skrek han typ ”Men det är väl inte mitt/hans jävla fel!”. Så jag vet inte om de bråkar eller något. Han brölar mest ”öööhhh!” ”ehhoooo!”, typ. Eller om det är hockeyn han sitter och skriker åt? Men han behöver ju inte ha balkongdörren öppen så alla hör? Men jag vet inte, jag har såna fördomar mot vissa människor (även om jag inte vill ha det). Undra vem det är som bestämmer fördomar, är det samhället eller människorna man växer upp med? Inte för att jag säger att mina föräldrar inte har uppfostrat mig bra, men i vissa fall undrar jag om det är dem som påverkat mig till att tycka som jag gör om vissa situationer eller människor?

Aja, bara en av de konstiga tankarna som snurrar runt i skallen på mig just nu.
Pöss