Mollys Blogg

Det märks verkligen när två människor går olika vägar. Oftast kan jag tycka att det är konstigt att människor kan tycka så annorlunda än mot vad de gjorde. Jag själv har säkerligen också gjort det, men det är konstigt när man ser det rakt framför sig.

Minst sagt så är jag faktiskt besviken. Jag vet inte, men det är verkligen inte samma person längre. Det är som att personen skulle ha ömsat skinn, fast personligheten satt i skinnet. För när jag ser på dig, känner jag inte igen dig. Vilket gör lite att jag inte kan sakna dig. Det känns skönt, att jag kan känna att jag har lite av mig själv kvar i alla fall.

Fråga inte, kommer inte svara på vad det handlar om ändå…

Ja, er som håller er uppdaterade i piercingstugget så är ju en medusa piercing som en mouche piercing fast den sitter i mitten, i snorkanalen mitt under näsan :P

Har funderat på en länge sedan jag tog ut min mouche. Undra om jag skulle passa i det? Jag tycker det är rusktigt snyggt i alla fall! Är bara lite rädd för att ta hål läppen igen.. det gjorde ganska ont och jag är lite nålrädd faktiskt. Men ska man vara fin får man lida pin.

Vad tror ni? :)

Satt och tittade på bilder på min fd. bästa vän precis som hennes bror hade laddat upp. De hade visst varit i London. Fuskigt.

Det är svårt att släppa vissa människor. Man försöker att hålla ett hårt tag om dem, men på något sätt försvinner de ändå. Det är svårt att låta bli att tänka ”vad gör hon nu?”.. Och det är svårt att fråga sig själv om man tror att de är lyckligare utan en?

Jag var 100% lycklig en gång i tiden. Okej,  jag är lycklig nu med, men det hade nog varit ännu bättre om det fortfarande fanns en bästa vän i mitt liv. Jag ska inte säga att mitt liv är kasst, för det är det inte. Men det hade nog varit bättre med en bästa vän där vid min sida i vått och torrt.

Idag känner jag inte att jag har så många vänner som jag trodde att jag hade. Vänskap ska vara ömsesidig och inte bara komma från ena hållet vilket jag ofta känner i dagens läge. Jag orkar inte vara något andrahandsval som bara duger när det inte finns någon annan att umgås med. Det är ingen vänskap.

Vår vänskap som var då, den var äkta. Idag känns mycket av det så fejkat. Och jag har försökt att hitta nya vänner, gå tillbaka till gamla, öppnat upp mig och varit sårbar. Men det är bara jag själv som blivit drabbad. Sviken, lurad och baktalad. Vad ska man göra för att hitta en äkta vän?

Det känns som jag är en magnet för korrupt vänskap. Jag vet inte vad det är med mig som skriker ”Utnyttja mig!”, ”Utnyttja mina känslor och svik mig gärna lite till!”. Jag förstår helt enkelt inte.

Men eftersom det inte kan vara fel på alla andra, så är det säkerligen mig det är fel på.

Undra om ”alla” bloggare ligger i matkoma fortfarande? För det är verkligen jättedött. Eller så är det jag som inte är van att vara ledig och därför känns det dött? Jag är ju mer van att komma hem och stressläsa alla bloggar (brukar vara upp mot 70-100 inlägg om dagen), äta, plugga och sen gå och lägga mig. Så det kanske är jag som är felet och inte bloggarna? :P

- – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - -

Sitter (eller ja, snarare halvligger) i soffan och pratar sömnvanor med Jocke. Kom på att mina sömnvanor har verkligen förändrats drastiskt. Jag har alltid haft svårt att somna, men nu… Inga problem. För att ta det lite kort:

• När jag bodde hemma hos mina föräldrar sov jag fruktansvärt dåligt. Kunde vara uppe i flera dygn eller möjligtvis sova på några timmar på dagen. Jag testade med att flytta runt sängen i precis hela rummet, men ingenting hjälpte.
• När jag flyttade ihop med Kalle och fick sova med honom var det en stor förändring. Eller ja, det tog ju ett tag. Men jag kände mig genast tryggare.
• Efter något år var jag inte lika orolig, inte lika många konstiga tankar. Men sen när jag blev arbetslös så blev det lite sömnlöst igen. Men fortfarande inte samma sak som hemma.
• Och nu när jag började skolan så låg jag däckad så fort jag la huvudet på kudden. Jag sover ordentligt på nätterna och det tar nog inte mer än 10-20 minuter för mig att somna nu om man jämför med förut som brukade vara allt från 1 timme och uppåt.
• Idag är det väl något mellanting. Jag går och lägger mig senare, men jag kan sova på nätterna. Vilket är skönt, men konstigt..

Men idag är det i alla fall helt annorlunda mot vad det brukade vara. Jag undrar om det är tonåren med alla hormoner och sånt som spelar in?

Nahe, nu blir det mer 21 Jump Street.. finns inte så mycket annat att göra.
Hörs!

Idag har varit en sån där dag där jag började tänka på min kompis som dog för inte så länge sen. En del tårar har runnit och många tankar har tänkts. Ibland känns det som man bara behöver gråta och tänka på saker som man skjuter upp att tänka på när vardagen är i vägen. Ibland känns det viktigt att känna efter.

Idag är en sån där dag där ingenting annat spelar någon roll än de känslor som jag har, ingenting annat är viktigt.

Jag undrar en sak. Har tänkt på det ganska länge faktiskt.

Jag åker ju buss varje dag till skolan. Och när folk kliver på bussen så kollar man alltid om det finns en ledig ”rad”. Och inte fören det är helt fullt kan folk sätta sig bredvid varandra.

Visst att jag kan förstå att folk vill sitta själva om de har stora/fler väskor då det blir jobbigt trångt vid fötterna.

Vill man bara ha ”sitt space”, eller är folk rädda för kontakt med andra människor? Eller kanske de känner sig tvingade att prata med personen som sitter jämte? Eller gillar de bara att sitta ensamma?

Varför är det så?

Jag måste bara skriva detta. Sara frågade sina läsare idag om de trodde på ett liv efter döden eller om allting bara tar slut. Och detta är någonting jag tänkt mycket på sista tiden då jag har religion i skolan. Där vi bla. pratar om sånt. Det är en mycket intressant fråga som inte går att svara konkret på. Man vet att kroppen dör. Det är väl det som går att konstatera? T ex:

• Judar tror att det finns ett andligt tillstånd efter döden (man kommer till himlen).
• Kristna tror att man kommer till himlen eller helvetet.
• Muslimer tror också på att man kommer till himlen eller helvetet.
• Hinduer tror att man beroende på uppförande att man återföds.
• Buddhister tror också att man återföds, och även på nirvana.

Jag skrev i alla fall ett svar till Sara som jag tyckte att jag ville dela med mig av här också. Jag citerar (eller ja, jag tog bort mitt skämt om energi och global uppvärmning, men det är inte intressant):

”Jag tror nog att man somnar in. (Som när man somnar fast man inte drömmer, allt är helt svart och man minns inte så mycket fören det är morgon). Bara det att man inte vaknar något mer.. usch, vilken tråkig människa jag är :P

Jag borde tro på reinkarnation som Hinduerna för att vara en mer intressant person. (Men det är ju i och för sig ett straff för att man inte uppnått själslig frälsning.) Men jag skulle nog aldrig kunna tro på himlen och helvetet.

.
.
.
.

(bildkälla)

Skulle egentligen vilja tro på att det finns en plats där man återförenas med sina nära och kära. I ljuset. Men jag kan inte.. jag är för evolutionstänkande och logisk :P Jag skulle gärna vilja tro på andar och sånt också, men jag kan inte riktigt..

Det finns för mycket som talar emot, människan försöker att komma på logiska förklaringar till allting (och kan det inte vara logiskt måste det vara övernaturligt, ja för oss kanske) och ingenting kan vara oändligt. Människan vill att det ska finnas något mer (som i de flesta religioner) för att de ska finna någon mening med att leva. Men jag tror på big bang och att vi helt enkelt var ett misstag eller något. Jag tror inte att det finns någon Gud som har förutbestämt allas öden.”

Det är många frågor som ploppar upp i huvudet gällande döden och livet efter… eller ja, om livet över huvudtaget. Det är så jobbigt på något sätt när ingen vet någonting om det till 100%. Men det är väl också en av livets frågor.. varför ingen vet allting? Och om Gud nu visste allting, varför svarar han då aldrig på dessa frågor?

Det blir lite av en ond cirkel att tänka på livet och döden. Och gör man det för mycket tror jag att man blir sinnessjuk. Och jag skulle kunna bli komiker med alla skämt och frågor som jag har om livet, gud/gudar (+ allt som hör till) och döden. Så jag frågar dig:

Vad tror du händer efter döden?

Jag såg en reklam idag där företaget säljer vitaminer för tjejer, kvinnor, pojkar och män. Alltså en burk för varje ”sorts” människa. Men jag undrar… var går gränsen mellan tjej och kvinna / pojke och man? Vad är det i vitaminerna som skiljer dem åt? Eller är det bara ett PR-trick?

Jag är 22 år. Jag ser mig inte som tjej, men heller inte som kvinna? Det känns så konstigt att sätta in såna grejer i fack. Det vore lite som att ”göra” vitaminer för hetro- och homosexuella som exempel (tycker jag).

Nej, jag får ont i huvudet av att tänka på sånt.
Hörs.

Jag har alltid varit nyfiken på spöken, andar, magi och sånt där övernaturligt och såklart så fastnade jag ju för programmet ”Det okända” som går/gått på tv4+. Jag vet inte om det gick på tv4 innan men i alla fall…

(bildkälla)

Jag har sett varenda avsnitt som finns och älskar det! Även om jag blir skiträdd och ibland inte kunnat sova så är det verkligen någonting som fascinerar mig. Finns verkligen spöken? Det finns ju inga direkta bevis, men det finns ju heller inga bevis på att de inte finns. Men å andra sidan kan jag kanske tro att människor måste tro på något övernaturligt (så som en gud eller något som vi inte kan se) för att känna att det finns en mening med livet. Spännande tanke det där..

Just nu är det säsongsuppehåll.. eller något. Sista säsongen gick förra hösten. Men jag vet inte om det kommer någon ny säsong. Är det någon annan som vet? Jag saknar det verkligen och hoppas verkligen att det kommer en ny säsong!

Grov misshandel på Fängelsetorget
Två Västerviksbor i 20-årsåldern fick stryk med basebollträn på Fängelsetorget natten mot söndag.

- Den ene blev slagen i huvudet och skjutsades till sjukhuset. Det var ett rejält blodflöde, säger vakthavande polisbefäl Reine Johansson.
Skadorna verkar dock inte ha varit så allvarliga eftersom mannen senare har fått lämna sjukhuset. Den andre fick ett slag i magen och gick själv till sjukhuset, troligen också för att se hur det var med kamraten.

Tre gripna
Polisen fick larm om händelsen klockan 00.37. När man kom fram till platsen hade gärningsmännen försvunnit därifrån, men det fanns flera vittnen som kunde lämna signalement. Tre män, också de i 20-årsåldern och hemmahörande i grannkomuner greps av polisen på olika platser i stan, den förste klockan 01.40.
- Vi vet inte vem som höll i basebollträna, som ska ha varit två stycken. De misstänkta sitter nu i arrest och vi ska höra dem på förmiddagen när de nyktrat till. Källa: vt.se

Jag är glad att jag stannade hemma igår. Det har varit mycket snack om ”ungdomsgäng” som ska vara farliga här i stan. Lyckligtvis har jag inte stött på någon av dem.. tror jag. Jag har heller inte hört nånting om det var randoms (med risk för att låta kylig) eller om det var vänner till mig. Jag tror dock inte att det var några av mina vänner.

Jag förstår inte varför man ska gå ner på stan bara för att slåss. ”Kom igen killar, ikväll ska han och han ut.. vi går ut och slår ihjäl dem”? Eller va? Eller hur tänker en sån människa? Hur kommer man ens på en sån sak? Jag har svårt att förstå att 1. man bara går ner på stan för att man vet att någon man hatar är där, eller 2. varför man dricker och kommer på något sådant? Det måste ju vara något slags fel i huvudet på folk som bara vill slåss?

Jag skulle aldrig få för mig att slå någon bara sådär, hur arg jag än är på personen. Jag är snabb i käften istället vilket kan få mig i nog med trubbel (men att slå någon, dessutom med basebollträ.. det finns inte för mig). Men jag har kommit på det nu att det är väl en av de anledningar för att jag inte gillar att gå ner på stan längre. Det är alltid någon som ska bråka..

Det mest patetiska är nog att de som slåss ofta (jag säger inte jämt, men ofta) tror att de får ”respekt” för att de är starka och kan slåss. Jag ser dem endast som patetiska. Gör något bättre med er fritid istället! Skriv en bok eller utnyttja din hjärna istället. För jag antar att de inte tänker med knogarna?

Jag undrar… om det fortsätter så här, vad händer sen? Jag blir orolig för mänskligheten. Allting kommer att sluta i kaos och anarki. Krasch, boom, bang.