Arkiv för ‘Molly som författare’

Trots blodad tand lägger jag nu ner svärdet och tittar ut över ängen som en gång var fylld av sköna gröna färger, är nu ett slagfält av hundra nyanser av rött. Tusentals kroppar vid mina fötter, men jag kan inte pusta ut riktigt än.

Jag är inte glad att ha behövt göra detta, men det var det enda sättet. Jag kliver över många hundratals kroppar innan jag inser att det är jag, som knappt kan stå längre som är tankens rätta vinnare när jag plötsligt känner ett iskallt hugg i ryggen… och det enda jag kan tänka på är att alla förtjänar på ett eller annat sätt att dö.

Jag har en ständig kamp mot min hjärna varje dag, detta är bara ett smakprov på vad som pågår.

En berättelse om en vän. Denne vän förstår inte sitt eget bästa.. Eller, vän och vän. Jag kan väl inte säga att det är en vän längre. Eller jag vet inte? Vän kallar vi det.

I stora drag rövade en elak pirat bort denne vän från mitt liv och hon valde att sedan att fortsätta sitt liv med piraten. Piraten är en mansgris och numera hatar jag honom för att han förstörde min vän. Min vän behöver slå sig fri från ondskan piraten strömmar ut. Piraten gillade inte att min vän umgicks med andra människor och de blev nästan helt isolerade från omvärlden, ensamma på sitt piratskepp.

När jag möter piraten ute på havet sista gången så spyr jag ut mitt hat mot honom. Han förstår inte vad som händer, man jag vet bara att han förtjänar till att bli förnedrad. Jag tänker på hur annorlunda våra liv hade sett ut utan honom. Inte bara för min skull.. utan för hennes skull också.

Att släppa taget är det första steget mot lycka och välmående. Andra steget är att göra sig av med allting som har med piraten att göra. Tredje och sen sista steget är att glömma bort honom, för då finns han längre inte.

Jag tänker glömma bort honom. Vända ryggen och inte bry mig längre. För vad jag än säger så blir det fel. Min vän hatar nu mig för att jag hatar piraten. Nu kan min vän inte lita på mig mer för att jag sa åt piraten att släppa taget. För att piraten suger åt sig själar som om man köper dem i affären, han vill ha kontroll. Men har han ingen kontroll så har han ingen makt. Ge honom inte den makten!

Glöm bort, göm undan alla bevis, låt honom ruttna bort, raka skallen på honom när han sover så han blir fulare än vad han redan är, kränk honom och få honom att förstå att själar.. det stjäl man inte.

Jag tog en pistol och sköt. Jag sköt dig, dig, dig och dig. Rakt mellan ögonen kom vartenda skott. Sen gick jag långsamt i den kalla vinden. Jag gick så långsamt så att ingen såg mig. Jag såg en människa med en hund, hunden bajsade. Sen ringde jag till min älskling och meddelande om att jag aldrig mer skulle komma hem. Detta var mitt slut, jag kunde inte fortsätta här längre. Jag var tvungen att ge mig av för alltid. Jag hade hat i mitt hjärta, mer hat än kärlek. Är det normalt? Eller är det bara mina känslor som gått över styr? Jag är ledsen att det skulle behöva att bli så här, men jag stod inte ut längre. Snacka skit bakom ryggen på mig istället för att säga det till mig, förlåt. Jag var tvungen att ha ihjäl er medan ni fortfarande ville leva. Men jag ångrar mig inte.

Vilken tur att jag snart också ska dö. Det kanske är lika bra. Jag känner till och med hjärntumören i mitt huvud växa. Jag ser ett fönster som är mörkt men ändå ljust, det liksom inte som levande. Utan dött, dött som späck i kallskänken på Kvantum. Det är synd att man inte kan lita på någon när man verkligen vill. Det är kallt och blött ute. Jag tar buss nummer 38 till världens slut. Där ska jag leva tills jag dör. Äta barr och kissa på älgar. Där ska jag gräva ner er bit för bit. Ögonen ska jag kasta till vargarna. Där behöver jag aldrig diska. Och mår du inte dåligt om jag försvinner… så har du ändå aldrig älskat mig!