Arkiv för ‘Poesi & Lyrik’

I ångeststaden finns det bara hat
Där ska alla krossa dig tills du blir platt
I ångeststaden vill alla ha mitt huvud på ett fat
Om du faller kommer du bara att höra skratt

I ångeststaden är alla grå
Hjälpa någon annan är helt utanför kartan
I ångeststaden är kärleken rå
Där man ska dissa alla och själv verka human

I ångeststaden finner jag ingen ro
Ångest, depressioner och plågor
I ångeststaden finns ingen tro
Jag önskar att hela staden stod i lågor

I ångeststaden får jag spö
Om jag någonsin tycker till
I ångeststaden där vill jag inte dö
Där är det bara att vara tyst och ligga still.

Det är vinter i viken
Staden får en vit hinna
En tid att sörja liken
Allt skapat av en stor härskarinna.

Det vita stoftet hon lämnat
Är förfrusna tårar
Till hennes älskade det är ämnat
För alla förlorade vårar.

Den vita hinnan gömmer allt
Hon vill ha känslorna där hon inte kan se dem
Tåren på kinden smakar salt
Till slut ser hon inte vem som är vem.

Men så en dag försvinner sorgen
Likaså den kalla snön
En lättnad fyller upp bröstkorgen
Hon vill se den vackra sjön.

Istället börjar knoppar brista
Detta händer varje år
Hon får tillbaka sin livsgnista
Det är därför det blir det vi kallar vår.

Det enda jag hör är mina öron som susar.
Det enda jag ser är ett stort mörker.
Det enda jag känner är en tomhet som aldrig tar slut.

Även det vackraste faller någon gång.

Tråkigt väder, tråkiga kläder.
Tråkigt hår, alltid samma spår.

Kalla nätter, kalla kårar.
Kalla fötter, alltid trötter.

Tomma känslor, tomma ord.
Tom i bollen, spelar alltid rollen.

Blöta löv, blöta gator.
Blöta kinder, alltid ett hinder.

Tråkig, kall, tom och blöt.

Det är tomt.
Mörkt.
Tyst.

Men någonting bubblar inom mig.
Varje gång jag känner matar jag den.

Den, det som finns inuti mig.

Den känner av och matas med min rädsla.
Min sorg.
Min panik.
Min ångest.

Och varje gång när jag är glad, påminner den mig.

Nu är den stor, redo för att komma ut.
Jag känner det.

Mitt bröst värker.
Men ändå ligger den kvar,
som en hinna.

Om den bara försvann, sprängde mitt bröst.
Men den ligger kvar, ruvar och mättas.

Är det det här som kallas för demoner?

Ljuva sommarblommor vissna
I utkanten av en liten by

På himlen syns ingen solprisma
Bara den kalla vinden mot min hy

Jag letar men jag finner ingen tröst
Allt jag hör är vinden pina

I den lilla byn blev det höst
Det luktade gott och träden blev fina.

(Vilket inte händer allt för ofta) Varför kan aldrig någon göra som jag vill nån gång? Ett stort hål i min själ. Jag trodde allt var på riktigt, men jag lever i någon slags jävla låtsasvärld?!

I’m a size 38 (european) and not the most good-looking one, but I’m in any case more human than the bastard who called me ”skank”. She was just one of those types who thought that she’s a queen.

I was heading down the street when she called out my name. In a blink of an eye, there I stood with blood on my fist and looked down at the tattered body. I whisperd to her: ”Nobody calles me a skank!”. Sure, I already was a whore, but never a skank. I know you think it’s the same thing, but not for me it isn’t.

When I left her my mind where somewhere else. Mike, the boy I always loved. He used to call me Wonderwoman…

(eventuellt ett smakprov på någonting som är tänkt att bli större)

Det är synd att du umgås med fel folk
Det är synd att du inte längre är min
Det är synd att du inte är den du var
Det är synd att jag inte älskar dig mer…