Hittade precis en bra sida för oss/er med fobier och olika ångestrelaterade problem. www.angest.se (Jag är säkert jätte-efter), men eftersom jag först och främst vill kunna tackla mina problem själv så känner jag att jag kan lugna mitt hjärta lite med att känna att jag faktiskt inte är ensam. Och jag gillar verkligen det mottot som dyker upp på hemsidan. ”Du är inte ensam!”
Zappade förbi svt2 som har ett program som heter ”Dr Åsa” där de pratade om fobier och nämnde denna hemsida, och eftersom den heter ”ångest.se” så tänkte jag att det fanns mer om just panikångest. Och jag hittade det jag sökte! Fick jättebra med information, och man kan till och med ringa till dem och prata av sig.. vilket känns jättebra om man inte har någon annan som man vill prata med om det.
Man vill ju inte direkt skryta om att man har problem, men jag känner att jag måste ”keep it real” som man säger på engelska. Jag måste vara ärlig mot mig själv (och bloggen är mitt sätt att förmedla mina tankar kring livet till andra och mig själv) och jag måste kunna acceptera mig för den jag är.
Men utifrån en självdiagnos som jag ställt så är jag till 99% säker på att jag har panikångest, och jag har även fått höra hela mitt liv att jag är hypokondriker.. vilket också tycks stämma in. Läste även lite om det på Wikipedia och det som jag reagerade på var: ”Hypokondrin i sig är ett ångestutlöst psykiskt problem, som fokuseras bort från själens tillstånd till en obefogad oro över kroppens fel och brister.” Vilket kan vara utlösaren till mina panikångest-attacker. Jag kan ju naturligtvis inte vara 100% söker förens jag har fått en diagnos av en doktor, men det är ju helt det jag vill försöka att slippa. Jag vill tackla mina problem själv. Men går inte det så får jag givetvis gå till en doktor innan jag blir helt knäpp i bollen.
(Btw vet jag att folk som inte tror på att jag kan bli sjuk så ofta som jag faktiskt blir läser detta. Och nu säger ni för er själva att.. ”Ja, men det visste jag ju hela tiden!” Ni kan ta er i röven, för jag har på papper att jag har mycket dåligt immunförsvar. Så jag blir sjuk.. precis som alla andra människor, men jag blir det oftare. Och det har ingenting med hypokondri att göra)
För när jag känt panikångesten komma krypande har det nog bara varit tillsammans med att jag tror att jag är sjuk eller i tron om att jag ska dö. Som det där med mina tänder.. jag trodde helt seriöst att jag skulle tappa alla mina tänder och dö för att det ilade lite i dem. Och i Kina där det hände första gången trodde jag att jag skulle dö om jag somnade, att jag aldrig skulle komma hem. Låter det sjukt? Hur tror ni då jag känner mig som upplevt det?
Ni måste säkert tycka att jag är helt sjuk i huvudet. Men det kan jag också tycka ibland.. Och det är inte så att jag vill vara sjuk, jag vill bli av med skiten! Och jag känner att första steget jag måste ta är att acceptera det själv, vilket hjälper när man skriver eller pratar om det. Eftersom panikångest är det värsta jag varit med om i hela mitt liv så måste jag kunna prata om det, inte bara med andra.. utan även med mig själv. I alla tankar så hänger det alltid där, den där lilla utlösaren.
Men jag ska klara det här utan piller och utan doktorer. Får jag bara lite hjälp av mina nära och kära så tror jag att jag skulle må mycket bättre. Ny miljö och en ny fräsch start skulle nog också göra susen!
Jag mår redan mycket bättre av att ha skrivit av mig. Bloggen är oftast den bästa medicinen mot hjärnspöken och alla förvirrade tankar. Eller en riktigt god vän som orkar lyssna. Man behöver inte ha några åsikter eller säga något, att bara lyssna kan betyda så otroligt mycket. Eller som den enkla meningen: ”det kommer att lösa sig!”. Lite kan göra mycket.
Nu blev det för långt. Ingen orkar läsa, inte jag heller.. så
Godnatt!
