Skönhet för mig innebär inte bara hudvård och smink, utan det som vi också kallar välbefinnande eller skönhet inifrån (och då menar jag inte den här hälsohetsen som pågår konstant med juiceningar, detox och annat tjafs) betyder mycket för att jag ska kunna fungera.

Mår man bra i sig själv, i sin vardag, så syns det ofta extra mycket utåt. Har du t ex. sett någon som du tyckt strålar väldigt mycket när hen varit gravid, nykär eller precis fått drömjobbet? Vad som ofta inte syns utåt är stress, depression eller utmattning. Men bara för att det inte syns betyder det inte att det inte finns.

Jag blev väldigt rörd och inspirerad av Lina som för ett par dagar sedan skrev om SVT-serien We can’t do it och sin egen erfarenhet av ”Duktig-ficka-syndromet” och utmattning. Så jag tänkte dela med mig av mina egna tankar och erfarenheter av detta då det blir allt vanligare att vi kvinnor överpresterar och blir utbrända.

daisy beauty expo 2018”Duktig-flicka-syndromet” innebär helt enkelt att vi som kvinnor måste kämpa och jobba mycket hårdare än männen i samhället för att ens kunna uppnå en procent av den uppskattning eller det erkännande vi faktiskt förtjänar. Vi jobbar ihjäl oss för att få en klapp på axeln och för att kunna ”komma någonstans” i livet.
Vi ställer upp, vi ska vara visuellt attraktiva, vi jobbar över eller gör flera människors jobb utan ersättning, vi ska vara den perfekta flickvännen/frun/mamman/kollegan, vi fixar och vi styr. För vadå? Tyvärr ingenting annat än vårt egna förfall. Detta leder till allt från sönderstressade magar, både fysiska och psykiska besvär, utmattning och i värsta fall döden. Sorligt men sant.

Mitt första möte med utmattning, som senare blev utmattningsdepression, var 2012 när jag gick på en av finaste fotograf-utbildningar här i Sverige. Det var sån jävla prestige att ens ha blivit antagen och fått gå utbildningen. Det var min dröm… tills allt totalt rasade. Detta p g a. all prestationsångest, alla sena nätter för att få klart bilder och tidiga mornar då man skulle åka dit och prestera igen. Det var ingen skola, det var en tävling. Vem kunde få flest ”så jävla bra”… För vem vill inte vara bäst?

Så här såg mina selfies ut större delen av 2011 och 2012. Jag var konstant trött, men kunde inte sova, hade migrän i princip varje vecka och till slut fick jag så ont i nacken att jag inte kunde leva ett normalt liv.

Precis innan jul 2012, efter 2 veckor utan riktig sömn kunde jag inte komma ur sängen. Jag bara grät. Jag visste knappt vad jag hette. Jag fick lov att gå till läkaren för att få en diagnos och medicinering. Ingen rehab, ingen övrig utredning. Då jag hade inte jobbat tillräckligt länge under året fick jag ingen a-kassa och fick vänta 3 månader på att få försörjningsstöd. Inte nog med att jag mådde dåligt över utbildningen och min hälsa, dessutom var jag helt urblåst och pank. Det hjälpte heller inte med ett dysfunktionellt förhållande med en pojkvän som inte förstod vare sig depression eller utmattning.

Nu har jag lidit av psykisk ohälsa i form av depression och ångestsymptom sedan tonåren, vad jag misstänker, och mått väldigt dåligt i omgångar. Men aldrig som jag gjorde då.

Det tog mig en flytt 50 mil bort och flera månaders egenstudier och rehab för mig att ens orka mig upp ur sängen och hitta en mening med livet igen. Jag fann den till slut. Skönhet och smink var min väg tillbaka. Men jag var oerhört rädd att hamna i prestationsbubblan igen. Kameran skrämde mig något oerhört och jag vet inte hur länge den fick ligga och samla damm innan jag vågade plocka upp den igen.

Jag lämnade prestationerna ett tag och tog ett jobb där jag trodde att jag kunde få vila hjärnan. Jag erkänner att jag hade tur med jobb då jag hade hjälpt till under jul och nyår och sedan att flera av medarbetarna var gravida och de behövdes ersättas inom kort. Till en början var allt bra, men jag fick ibland såna svackor att jag nästan trodde jag skulle få sparken. Men med en förstående chef som lyssnar kommer man i alla fall en bit på väg.

boho festival chic motd makeup

Åren gick och så även chef och kollegor. Jag var ensam kvar tillsammans med ett gäng nya kollegor och en ny chef. Det kändes som att jag fick sköta allt till en början. Jag gick t o m. ner i arbetstid och gjorde ännu mindre för att påfresta hjärnan, men det hjälpte inte. Att ha 3 ansvarsområden på en 50%-tjänst är inget jag rekommenderar. Man hinner ingenting. Och man får skit för allt man inte hunnit. Dessutom jobbade jag heltid som bloggare på DV där jag var tvungen att skriva 8 inlägg i veckan och fick alldeles för lite betalt för att kunna överleva på det.

Efter 2 år med psykisk terror från butikschefen och för lite personal samt mitt bloggjobb fick både hjärnan och kroppen nog.  Det som inte fick hända igen hände. En dag, självklart när vi hade som mest att göra, slog det till igen. Det svartnade för ögonen, jag blev alldeles kallsvettig och yr, det värkte på väldigt specifika delar av mitt huvud så jag trodde nästan att jag fått en hjärnblödning. Både läkare och psykolog konstaterade samma sak; stress och utmattning. Jag var åter igen ingen människa längre, jag var en tingest som bara försökte överleva dagen.

En flytt till och ett nytt jobb krävdes åter igen för att få tillbaka energin. Denna gång med en kombo av de två stora passionerna jag har, foto och skönhet. Det jag kan ångra idag är att jag inte denna gång inte tog en paus mellan jobben. Men vem har råd med det? Man måste ju jobba, tjäna pengar och betala räkningar.

För jag kan känna idag hur lätt det skulle kunna vara för mig att glida tillbaka då jag fortfarande ställer väldigt höga krav på mig själv. ”Jag ska bara” och ”Jag ska fan klara det här, det gör ju alla andra?” är en daglig kamp. Missförstå mig rätt, jag älskar mitt jobb och jag älskar min hobby, men ibland blir det för mycket. Det är svårt att bara sluta eller säga nej. Det är svårt att sluta prestera när det är så inpräntat. Det är skitjobbigt, men vi måste ta tillbaka makten över vårt egna liv och ta hand om oss själva. Inte för någon annans skull, utan för vår egen. Det är dags att säga nej. Det är nödvändigt även om det kan ses som tråkigt.

Konsekvenserna av stress är förödande och håller i länge. Det är otroligt frustrerande att inte orka med sånt som ”man ska” eller har orkat med förut. Jag har t ex. svårt att planera in någonting spontant på min fritid då jag inte vet hur mycket jag måste återhämta mig, för jag behöver fortfarande väldigt mycket återhämtning. Jag måste planera in saker långt i förtid så det både finns spelrum för att boka av eller peppa till. Jag är fortfarande väldigt tankspridd. Jag har ofta problem att hitta ord då min hjärna känns mycket långsammare än vad den tidigare gjort. Vissa perioder har jag svårt att sova, hur trött jag än är går det inte vilket resulterar i att jag är konstant trött. Jag får hjärtklappning, migrän och spända muskler. Och så vidare.

Det jag lärt mig av allt det här är att jag varken kan eller vill vara någons ”duktiga flicka”, jag kan bara vara mig själv och min hälsa är värd mer än något annat. Och duger inte det, så är det faktiskt inte min förlust. För det är ingen som kommer att tacka varken dig eller mig när vi ligger där och inte längre kan jobba eller inte orkar umgås med familj och vänner, när vi krämat ur all ork ur varenda liten cell för att överprestera och få den där lilla lilla meningen som betyder så jävla mycket. Duktig flicka.

Klickar ni in er på inlägget och scrollar ned längre hittar ni fler inlägg i samma kategori.

You May Also Like

3 kommentarer

Svara

Bra skrivet ♥ Känner igen mig så otroligt mycket 🙁 Har haft två jättebra dagar nyss men idag sitter jag här IGEN och är jättetrött och har huvudvärk. Jag vågar inte ens söka extrajobb än för jag känner mig så dålig och vet inte hur min kropp kommer reagera på att jobba igen. Men nu är jag inte sjukskriven längre så tids nog kommer jag få lov…känns riktigt skrämmande och jag känner mig så jävla dum som inte ens vill söka ett heltidsjobb än. Senast igår fick jag höra av min egna bror att jag ”gör ingenting om dagarna”. Det tar så jävla hårt.

Ska man använda bokstäver eller siffror i den där kommentarsgodkännaren? Den säger bara att jag gör fel hur jag än beter mig 😛

Svara

On Point! Bra inlägg i debatten om kvinnors livs- och arbetssituation. Om man har tur och får hjälp kan man förhoppningsvis ta sig igenom en utmattningsdepression… men man blir i vart fall inte samma person som förut utan en annan. Det blir ett nytt nuläge. Ett nytt jag. Det är svårt att säga nej när man är en ja-sägare, men man måste bestämma sig redan på morgon att oavsett fråga idag så är svaret konsekvent NEJ. Att bestämma sig för NEJ-dagar är hälsosamt och lärorikt inte bara för sig själv utan även för omgivningen. Puss och Kram<3 Jjag älskar dig!

Svara

Så bra skrivet! Känner igen så mycket även om mina symptom skiljer sig från dina.

Kommentera

Din emailadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska uppgifter *

18 − 8 =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.