Jag är sällan privat i den här bloggen numera, vilket kanske inte är så konstigt eftersom det är en skönhetsblogg. Men jag har skrivit ett par inlägg om min psykiska ohälsa och ibland är det skönt att få skriva av sig, bolla tankar med andra osv. Så idag tänkte jag dela med mig av något som är jättejobbigt att prata om, men jag känner att jag måste för att ni ska förstå vad som händer.

Min diagnos fastställdes 2012 när jag gick in i väggen. Depression med generell ångest och panikångestsymptom. Det har pågått ungefär hela mitt vuxna och liv. De senare åren har jag också utvecklat hälsoångest i följd av dödsångest. Men jag har sällan haft riktiga ångestattacker. Kan nog bara minnas 2 eller 3 riktigt hemska.

I tre omgångar har jag ätit antidepressiva och jag kommer förmodligen att behöva göra det i resten av mitt liv. Missförstå mig rätt, det gör mig ingenting egentligen – bara jag mår bra. Och det har jag. Jag har mått så jäkla bra den senaste tiden, med flytt och nytt jätteroligt jobb och allt. Jag har varit pigg och glad och nästan känt att allting varit FÖR bra. Och i torsdags var jag med om den värsta känslan jag någonsin känt…

Jag satt inne på mitt kontor. Hade precis varit inne och pratat med min kollega och kände mig som vanligt, glad och lite extra pepp eftersom det var långhelg och midsommar. Helt plötsligt från ingenstans hugger det, eller nästan bränner till, i hjärtat. Såklart gick mitt alarmsystem i kroppen i gång och jag började få panik. Jag började känna mig jättekonstig – men tänkte att det kanske bara var för att jag hade druckit för mycket kaffe, eller ja.. något rationellt. Försökte att andas och lugna ner mig som jag lärt mig via KBTn jag gick i våras, men det gick inte. Det högg till ännu en gång och jag trodde där och då att jag hade en hjärtinfarkt. Hjärtat rusade så det kändes som att det skulle hoppa ur bröstkorgen och då gick jag in till min kollega igen så jag inte skulle ramla ihop på golvet inne hos mig.

Vid det här laget var jag så skakig och hade så ont i bröstet att jag trodde att jag skulle dö. Jag satt mest bara och försökte andas. Min kollega ringde 112 och de sa åt mig att jag skulle lägga mig ner bekvämt tills ambulanspersonalen kom. De var så fina mot mig, men hittade inget fel. Puls, syresättning och blodtryck såg bra ut. De ställde givetvis massor av frågor, men vi kom inte fram till att det utlösts av något annat än stress och kroppslig utmattning. Trots att jag varken känt mig trött eller stressad så sa kroppen helt enkelt i från.

Jag trodde att jag hade haft riktiga panikångestattacker innan, men det här var något av det jobbigaste jag varit med om. Det kändes så annorlunda på något sätt när det kom som en blixt från klar himmel och att jag inte ältat eller tänkt på något speciellt som det brukar utlösas av.

Det är så jobbigt och läskigt att det ska behöva hända nu när jag mår så bra, när jag älskar mitt liv både på jobbet och hemma. Att det aldrig får vara bra. Samtidigt som att jag inte kan rå för att det blir som det blir så kan jag inte låta bli att bli besviken på mig själv. Vad ska jag göra för att slippa sånt här?

Jag tycker inte att jag stressar eller har för mycket att göra. Mitt jobb är så sjukt roligt, plus att jag och min sambo redan varit på flera konserter och jag varit på roliga saker via bloggen. Men kroppen pallar inte. Och hur tråkigt det än är måste jag helt enkelt tagga ner.

Vi har precis bokat vår resa på semestern och där kommer jag att ha en liten paus här på bloggen för att få andas ut lite. Men jag kommer absolut att dokumentera resan och  lägga ut i efterhand. Hoppas på mycket bra shopping också 🇺🇸

You May Also Like

5 kommentarer

Svara

Så himla fint och starkt och modigt av dig att dela med dig av detta. Helt sjukt hur vanligt det är att folk mår såhär, ändå känner man sig alltid ensammast i världen när det händer en själv. Tusen kramar till dig fina människa <3

Svara

Tack för dina fina ord <3 Puss

Svara

Tack för att du delar med dig, hoppas du mår bättre nu<3
Har själv precis haft lite mer än en vecka nu av attacker, har aldrig varit med om det förut. Totalt förlamande dödsångest. Även om man såklart inte önskar det här för någon så känns det ändå skönt att veta att man inte är den enda eller att man typ är onormal..
Kram!

Svara

Tack ❤️ Åh, jag hoppas att det blir bättre för dig snart!

Svara

Jag hoppas du mår bättre nu! Och att tagga ner lite kanske inte är en dum idé, panikångest är inte att leka med. Har själv varit i liknande sits med tankar om stroke och annat och ambulans därtill…

Tycker också det är bra att du delar med dig på denna bloggen då man dels får en lite mer privat bild av dig och samtidigt så får man en uppfattning om hur psykisk ohälsa kan te sig.

Kommentera

Din emailadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska uppgifter *

1 × 4 =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.